Nicaraguas förre biståndsminister: Parisagenda är business as usual

– Parisdeklarationen har beskrivits som ett paradigmskifte men egentligen är det business as usual som gäller – de som håller i pengarna är också de som bestämmer.

Det menar Mauricio Gomez Lacayo, tidigare biståndsminister i Nicaragua, som bland annat deltar i seminariet ”Who coordinates the development cooperation?”

Mauricio Gomez Lacayo, ekonom och expert på internationell rätt, har arbetat under tre nicaraguanska administrationer. Han arbetar nu som internationell konsult specialiserad på biståndseffektivitet. 

I Nicaragua har utvecklingen från projektbaserat bistånd till direkt sektor- och budgetstöd gått alltför långsamt och det har inte funnits tillräckliga förutsättningar för en smidig övergång, enligt 

Mauricio Gomez Lacayo. Han menar också att ägarskapet, en av de centrala delarna i Parisagendan, måste stärkas i mottagarländerna.

”Parisagendan har sina brister och det finns även en hel del dubbelmoral från givarländernas sida när principer från deklarationen ska implementeras ”, säger Mauricio Gomez Lacayo. 

Han ger ett exempel från det senaste högnivåmötet i Accra i Ghana 2008, då ett av målen var att öka det civila samhällets deltagande. Mauricio Gomez Lacayo menar att detta inte uppfylldes och istället blev ett av de viktigaste målen att lansera begreppet South–South cooperation. 

”Vi hade redan år 2005 ett möte i Nicaragua då flera mindre mottagarländer deltog och vi diskuterade South–South cooperation som ett effektivt sätt att arbeta med utvecklingssamarbete. Tyvärr var vi för små för att våra röster skulle höras. Idag diskuteras frågan men diskussionen drivs istället av givarländerna som kom med förslaget om ett sådant samarbete i Accra. 

Mauricio Gomez Lacayo anser också att mottagarländerna borde få större möjlighet att stärka sin nationella kapacitet när det gäller självständigt budgetarbete. 

”Som mottagarland måste man ha friheten att kombinera dels en flerårig budgetramsallokering med en regelbunden/flera gånger per år reviderad verksamhetsplanering av resurser och målsättningar, för att kunna fördela resurserna i enlighet med vad människor behöver. Man måste kunna ställa frågan: Har landets invånare det bättre nu än tidigare? Om svaret är nej, har regeringen problem. I slutänden handlar bistånd om good governance och respekt när det gäller politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

/Agneta Larsson