Lyssna mer på dem som drabbas!

Givarna måste lyssna mer till de drabbade själva och hjälpen måste vara transparent. Det var en av slutsatserna från seminariet om hur lärdomar av Mitchkatastrofen kan tillämpas i jordbävningsdrabbade Haiti.

– Biståndet ändrar inte så mycket som givarna gärna vill tro, det viktigaste är den lokala arbetsmarknaden och ekonomin, konstaterade konsulten Ian Christopolos som ingick i panelen. 

Vilka lärdomar kan man dra av återuppbyggnadsarbetet efter orkanen Mitch när det gäller det jordbävningsdrabbade Haiti? Fem personer med lång erfarenhet av katastrofinsatser diskuterade detta ämne under Exit Nicaraguadagen: Julio Raudales, viceminister i Honduras regering och ansvarig för biståndsfrågor, Jan Robberts, ansvarig för Sidas kontor i Honduras, Ian Christopolos, forskare vid Danish Institute for International Studies,  Edgardo Chévez, chef för Organismo Christiano de Desarollo Integral de Honduras och Torsten Wetterblad, tidigare Sidas platschef i Nicaragua.

Mitch som slog till mot Centralamerika och västra Karibien i slutet av oktober och början av november 1998 är en av de värsta orkaner som drabbat det västra halvklotet. Den största förödelsen uppstod i Honduras och norra Nicaragua, men även Guatemala och El Salvador fick omfattande skador. Jordbävningen i Haiti den 12 januari 2010 med magnituden 7,0 drabbade landet med förödande kraft.

Som en av de största givarna fick Sverige en ledande roll i återuppbyggnadsarbetet efter Mitch. Genom det så kallade Stockholmsinitiativet bidrog Sverige till att samordna givarländernas insatser och koppla det humanitära biståndet till en långsiktig utvecklingsplan.

Första frågan från samtalsledaren Erik Halkjaer gick till Julio Raudales. Vilka är de viktigaste lärdomarna av Mitch?

– Först och främst visade katastrofen på svagheten i våra institutioner. De räckte inte alls till för att klara återuppbyggnaden. Vidare blev det tydligt att man måste ha transparens, stor öppenhet, för att biståndet ska fungera. Regeringen i mottagarlandet måste få tydliga signaler om detta - annars finns det stor risk att biståndet slösas bort! svarade viceministern och fortsatte:

– En annan slutsats är att givarna bara kan göra sådant som landet faktiskt vill ha. Andra insatser fungerar inte! Därför måste man arbeta med institutionsbyggande, mänskliga rättigheter,  och kvinnors situation, vilket Sverige var ett av få länder som gjorde.

Jan Robberts konstaterade att det finns flera likheter mellan Honduras och Haiti:

– Det finns en stark USA-närvaro i båda länderna. De är fattiga och har svaga institutioner. Den politiska och ekonomiska eliten har monopoliserat staten för egen vinning och en stor majoritet av befolkningen är utesluten. Både Honduras och Haiti är också mycket beroende av de pengar  som utvandrade familjemedlemmar skickar hem.

Jan Robberts refererade också till forskaren Alfredo Stein, som arbetade med Mitchbiståndet på det svenska biståndskontoret i Honduras.  Stein disputerar i juni vid universitetet i Lund med en avhandling om bland annat Mitch-stödet. En slutsats han drar är att de drabbade själva sällan tillfrågas om vad de faktiskt behöver eller om vidden av katastrofen.

– Stein konstaterar att det inte gjordes någon riktigt bra genomgång av hur många som faktiskt drabbades av Mitch. Antalet var förmodligen färre än vad givarna antog. Den felaktiga bedömningen ledde till att det byggdes för många tillfälliga bostäder, vilket naturligtvis innebar en mängd onödigt jobb. En viktig lärdom av detta är att man måste göra en genomtänkt behovsbedömning tillsammans med de drabbade – och lyssna till deras förslag.

För att stödet ska fungera långsiktigt måste man också titta på statens kapacitet. I både Honduras och Haiti finns det ett stort behov av att stöd till institutionerna så att de blir mer effektiva, konstaterade Jan Robberts vidare.

Ett resultat av Mitchstödet är att civilsamhället tillerkändes en viktigare roll och att givarsamordningen utvecklades, menade Torsten Wetterblad:

– Sverige kopplade Mitchstödet till de insatser som redan fanns i regionen. På så sätt utvecklades det som kom att kallas Stockholmsprinciperna, en politisk agenda med demokrati, decentralisering och stöd till civilsamhället som viktiga områden. Vi tog också initiativ till att stärka samarbete mellan givarna, vilket senare bidrog till att utveckla Paris- Accraagendan.

Edgardo Chévez ansåg för sin del att det långsiktiga perspektivet inte hade fått tillräckligt genomslag.

– Stödet efter Mitch var för mycket inriktat på katastrofinsatser och för lite på den förändring av det honduranska samhället som formulerades i Stockholmsdeklarationen. Många av de stora problem landet haft genom åren förblev olösta och dessa bidrog till statskuppen 2009.

Ian Christopolos har studerat civilsamhällets roll vid katastrofer. En slutsats han drar är att man måste se till hela livsmiljön och se bostaden som något isolerat.

– Människor väljer att bo där det finns jobb, inkomster, transporter. Det spelar alltså roll var man placerar bostäderna.  Men i Honduras byggdes det bra bostäder i områden där det inte fanns jobb och de stod tomma, medan även de dåliga bostäder som byggdes nära arbetsplatser fylldes mycket snabbt.

En annan slutsats han drar är att bistånd inte påverkar samhällena som mycket som givarna gärna vill tro:

– Det är inte stora givarplaner som ändrar samhällen. Förändring handlar mycket mer om lokala frågor –  den lokala ekonomin, privata företagsamheten, arbetsmarknaden och annat i människors vardag. Detta har en långsiktig och mer avgörande betydelse än våra biståndsinsatser.

Agneta Carleson