Referat: Bananarbete i Nicaragua - Film och forskning för förändring

Datum: 6 oktober 2009 Medverkande: Fredrik Gertten, dokumentärfilmare; Cecilia Torres och Teresa Rodriguez, forskare vid Leónuniversitet i Nicaragua; Ingvar Lundberg, professor vid Uppsala Universitet; Inger Lundgren, forskningshandläggare på Sida. Samtalsledare: David Isaksson, Global Reporting. Dokumentärfilmen Bananas!* har väckt ett starkt engagemang mot bolaget Doles hänsynslösa utnyttjande av arbetare inom fruktindustrin i Nicaragua. Men kampen för arbetarnas och deras familjers hälsa och rättigheter förs också av nicaraguanska forskare. Forskarnas kompetens har byggts upp med stöd av Sida i det forskningssamarbete som pågått i de snart 30 år som Sverige varit engagerat i Nicaragua. I början av filmen Bananas!* sveper ett flygplan in över en plantage och besprutar bananplantorna med ett gult moln av bekämpningsmedel. Giftmolnet löses upp av vinden och blåser bort mot några plantagearbetare och mot deras bostadshus i utkanten av odlingarna. – Det är mycket effektivt och billigt att sprida bekämpningsmedel från plan, konstaterar filmaren Fredrik Gertten. En kväll i början av oktober trängs över 500 personer på DocLounge i Stockholm för att lyssna på en diskussion om hur film, konst och forskning kan belysa och förändra utsatta människors villkor. Projektet Exito Nicaragua har fört samman Fredrik Gertten med forskare från Nicaragua och Sverige. Kvällen avslutas med en förhandsvisning av Bananas. Forskare från Nicaragua har med stöd från Sida och svenska universitet samarbetat i flera decennier för att forska kring och förbättra situationen för dem som utsätts för giftiga bekämpningsmedel. Forskningssamarbete är ett av de mest okända och undanskymda samarbetsområdena, men stödet ger tydliga resultat. Teresa Rodriguez och Cecilia Torres verkar vid centret CISTA som är knutet till Leónuniversitetet och de forskar på arbets- och miljöhälsoproblem i sitt hemland Nicaragua. De har en unik kompetens i den centralamerikanska regionen där den här typen av hälsoproblem sällan tas på stort allvar. De skador som filmen Bananas!* berättar om åsamkades under 70-talet. Det var då det blev allmänt känt hur farliga bekämpningsmedlen var. Trots att DOW Chemicals drog in produktionen och avrådde Dole och andra bolag från att använda vissa växtgifter använde Dole upp allt man hade i lager. I Nicaragua varade lagret i fyra år, i Filippinerna i nio år. Det är inte bara bananarbetare som utsätts för miljögifter. Även andra grödor besprutas, som till exempel jordnöts- och sockerrörsodlingar. Besprutningarna fortsätter, och även om bekämpningsmedlen idag är andra än på 70-talet så är biverkningarna fortsatt stora: – Jag har studerat neurologiska problem hos lantarbetarfamiljer och upptäckt att barnen även idag har mycket höga halter av växtgifter i kroppen – många pojkar har lika höga värden som sina fäder. Barnen drabbas hårt för att husen ligger alldeles i utkanten av odlingarna och bekämpningsmedel blåser in genom dörrar och fönster. Barnen hjälper ofta till i arbetet och när bekämpningsmedlen ska blandas och sprutbehållarna fyllas så görs det oftast hemma, berättar Teresa Rodriguez. – Kunskaperna om farorna är mycket större idag – men ofta har bönderna inget val. Fattigdomen är så stor att de måste köpa de billigaste medlen som oftast är de allra farligaste. Utrustningen de använder för besprutning är värdefull och för att den inte ska stjälas förvaras den inne i husen. Hela familjen kommer alltså i kontakt med gifterna, fortsätter Tereza Rodriguez. Cecilia Torres forskar på en kronisk njursjukdom. För fem år sedan kontaktades hon av människor i ett samhälle där man arbetade med sockerrör och där 66 procent av innevånarna har njurproblem. – Njursjukdomar är en vanlig dödsorsak och när papporna dör måste resten av familjen ta över arbetet. Därför drabbas nu yngre och yngre personer. Företagen gör inget för att förbättra villkoren, eftersom de vet att det är mycket svårt att bevisa att en kemikalie är den direkta orsaken till en sjukdom, förklarar Cecilia Torres. Arbetet att bygga upp en egen forskarkompetens vid Leónuniversitetet har alltså fått stöd från Sida. Den här typen av utvecklingssamarbete är mycket viktig, menar Inger Lundgren på Sidas enhet för forskningssamarbete: – Man talar ofta ett globalt kunskapssamhälle. Det ger intrycket att alla har samma tillgång till all kunskap, men tittar vi lite närmre blir det uppenbart att det inte är så. Det finns en stor global kunskapsklyfta, säger Inger Lundgren. Mer än 80 procent av all forskning sker i höginkomstländer och denna forskning är huvudsakligen inriktad på de behov och problem som de rika länderna har. – Av alla miljarder kronor som t ex läggs ner på hälsoforskning varje år går endast tre procent till hälsoproblem som rör fattiga. Sida försöker förändra detta genom att stödja uppbyggnad av forskningskapacitet och forskningssystem i samarbetsländerna så att de därigenom kan utbilda sina egna forskare som inrikta sig på problem och ämnen som är relevanta för deras egna länder, utan att behöva vända sig till utländsk expertis, förklarar Inger Lundgren. Genom att ge stöd till forskarutbildning, forskningsmiljöer med infrastruktur, såsom laboratorier och IT-plattformar har Sida bidragit till att stärka forskningskapaciteten vid de nicaraguanska universiteten. prioriterade områden har varit hälsa, lantbruk, teknik och miljövetenskaper. Vid nicaraguanska universitet har man nu själv utformat initiativ för att fortsätta samarbetet med svenska universitet när det svenska biståndsfinansierade stödet utfasas. En av de personer som varit med och stött forskarkollegorna i Nicaragua är Ingvar Lundberg, professor i arbets- och miljömedicin vid Uppsala Universitet. När han kom till Léon första gången 1988 fanns det inga forskningsinstitutioner vid universitetet. – Nu finns ett fungerande arbetsmiljöforskningscentrum, CISTA, med cirka 30 medarbetare. Min roll idag är främst att vara en diskussionspartner, berättar Ingvar Lundberg med stolthet i rösten, men lägger sen till att han är mycket orolig för hur det ska gå med finansieringen av forskningen när Sverige lämnar Nicaragua. Filmen Bananas!* börjar med en begravning. En bananarbetare har dött och hans familj är övertygad om att det är giftet Nemagon som orsakat hans sjukdom och död. Under begravningen säger prästen att giftanvändningen sker utan en tanke på människorna: ”De dödar oss långsamt”. – Jag har haft kontakt med forskarcentret i Léon när jag gjorde filmen och jag vet att jorden i området är förstörd för 200 år framåt och jag vet att kvinnornas bröstmjölk har innehåller 700 gånger för höga värden av vissa kemikalier. Min film börjar med en begravning för att visa den sorg jag känner i hela kroppen inför denna förstörelse, säger Fredrik Gertten som förklarar att han ville berätta en väldigt tydlig och enkel historia om hur bananarbetarna utnyttjas: – Jag ville inte göra det komplicerat. Men sen kom Dole och stämde mig – och då blev det riktigt komplicerat, säger Fredrik Gertten och spanar ut över den månghövdade publiken: – Det är så skönt att ni är här. När man blir stämd av ett stort bolag behöver man allt stöd man kan få! Alla som ser filmen hjälper oss. Samtalsledaren David Isaksson undrade om inte Dole ändå gjort ett stort misstag genom att stämma Gertten. Det har mobiliserat ett allt starkare stöd för både filmen och bananarbetarna. De rättsfall mot Dole som filmen följer handlar om ett antal manliga bananarbetare som säger sig ha blivit sterila. Det är den påverkan av bekämpningsmedlen som det gjorts mest forskning kring i USA och som därför är lättast att bevisa: – När jag hör er tala om njursjukdomar och barn som föds med handikapp och kvinnor som får ständiga missfall ser jag att kvinnor och barn är helt lämnade utanför i rättegångarna. Det är en allvarlig genderfråga – kvinnorna är inte representerade. Jag tror helt enkelt inte att social rättvisa kan nås via det amerikanska rättssystemet, kommenterar Fredrik Gertten och får medhåll av Cecilia Torres: – Vi behöver mycket mer forskning innan vi säkert kan bevisa kopplingen mellan andra sjukdomar och bekämpningsmedlen. Filmen skildrar händelser på 70-talet, men farliga bekämpningsmedel används fortfarande och lantarbetarna utsätts alltjämt för livsfara. En dellösning kan vara att de myndigheter som godkänner kemikalier blir mer medvetna om riskerna. Vad kan vi i Sverige göra? Hjälper det att köpa kravmärkta bananer till exempel, undrar David Isaksson. – Orsaken till att det används något mindre insektsmedel sen fem år tillbaka är inte omsorg om arbetarna, utan att marknaden kräver mer hälsosam mat annars köper inte kunderna, kommenterar Cecilia Torres. Fredrik Gertten påpekar att bananer är en känslig frukt och inte ens de rättvisemärkta är producerade på ett bra sätt. Han kritiserar ICA, Lidl och andra stora kedjor för att de ger kunderna valet att köpa bananer som inte ens är kravmärkta: – De stora kedjorna borde fatta det moraliska beslutet och inte ställa en barnfamilj som har dåligt med pengar inför ett sådant val. Å andra sidan är Dole Company en av världens största försäljare av kravmärkta bananer, lägger han till med en suck. Det väcker en fråga från publiken om hur farliga bananerna som säljs i Sverige är. Tereza Rodriguez förklarar att halveringstiden för besprutningsmedlen är mycket kort, bara några dagar, och därför är bananerna helt ofarliga när de väl kommer till Sverige. Men hon avbryts av Fredrik Gertten: – Jag tycker faktiskt inte om den frågan. Visst är den viktig och relevant. Men den handlar bara om oss. Det väsentliga just nu är vad som händer med bananarbetarna som utsätts för gifter hela tiden. Text: Anki Wood/Global eporting * 2011 ska Sveriges bilaterala bistånd till Nicaragua vara utfasat. Projektet Exito Nicaragua, som Global Reporting fått i uppdrag av Sida att koordinera, har till uppgift att dokumentera 30 års samarbete och vänskap, utvärdera resultat och sprida lärdomar. www.sverigenicaragua.net www.exitonicaragua.net www.bananasthemovie.com www.doclounge.se/stockholm